— Nej, deklamera du; det är ditt väder, men icke mitt i afton, kära räv! Kanka på! sade hon hjärtligt skrattande.
— Nå! sade Otto, högst förargad på henne. Låtom oss då taga vår älsklingsscen ur Alzire, söta Ottilia!
Det var första gången, han i andras närvaro tilltalade mig utan att bruka benämningen kusin, och dessa ord voro dessutom beledsagade av en blick, en blick, som icke kan beskrivas, ty det var kärlekens, den glada, lyckliga, om andras blickar liknöjda kärlekens. Jag tyckte, att var och en kunde läsa i Ottos anlete varje hans känsla, varje hans tanke, ty så uppenbara lågo de nu. Jag rodnade och blev så huvudyr, att jag nästan icke kom ihåg ett enda ord av Alzires roll.
— Vill du kanske hava mig till sufflör i afton? sade Pauline, listigt skrattande. — Det torde nog behövas!
Jag hörde då knappt på hennes ord; men sedan, långt, långt efteråt, kom jag ihåg dem och förstod dem även för väl, för väl.
Imellertid började vi, Otto och jag. Ingen såg just särdeles på oss. Vi spelade nästan mer våra egna än Alzires och Zamores roller. Kanske har aldrig denna scen föreställts med så mycket verklig känsla, så mycken kärlek som nu. Scenen var nästan slut. Otto framsade just med yttersta känsla och omisskännelig passion dessa sista förtvivlade ord:
Pour la dernière fois Zamore t'aurait vue,
Tu me serais ravie aussitôt que rendue!
— — när dörren plötsligt öppnas och tante kommer in, alldeles en triomphe, med en äldre herre och en d:o dam vid var sin hand, onkel därefter, förande en ung, blond flicka, som söker att dölja sin förlägenhet med ett oavbrutet skratt, och allra sist en ung man, som jag vid första ögonkastet igenkänner vara — Alfred K.! Uppståndelsen blev allmän. För mina ögon var det alldeles kolsvart; men några minuter hörde jag dock, likasom
176
