från långt avlägsna rum, ljudet av en allmän presentation, ett skratt, ett larm och orden: agreable surprise, Ottos fästmö, Ottos tillkommande svärföräldrar, de unga tu, m. m.
Sedan vet jag icke, vad som vidare tilldrog sig, utan när jag härnäst uppvaknade till medvetande och kände att jag ännu levde och fanns till, då låg jag i min säng uppe på mitt rum, den vanliga läkaren satt bredvid mig och höll min arm, som sved och var förbunden, och Melida stod framför mig som en god genius, vilken man i de glada dagarna förskjutit men som självmanad återkommer i de sorgliga.
— Gud ske lov! sade läkaren — fröken kommer sig då äntligen före! Det var en alldeles ovanligt lång svimning! Fyrtiofom minuter, sedan jag kom, och kanske en god stund förut! Ja, ja, fröken lämnade sjukrummet för tidigt, det skulle så gå! Hon var för matt ännu att komma så ut i ett stort, bullrande sällskap, att så gå i drag och trappor, men jag förstår nog, huru det var fatt, fröken ville vara med om den allmänna glädjen, när — —
— Skola vi giva henne några stärkande droppar, herr doktor? frågade Melida ivrigt.
— Nej, låt man hållas nu! Åderlåtningen tror jag visst har gjort tillfyllest. Men nu får fröken icke gå ned på flera dagar, om det än vore aldrig så lustigt, i anseende till den —
— Hon ser så matt ut, herr doktor! sade Melida. — Kanske vi skola lämna henne i ro?
— Ja väl! Ödmjukaste tjänare! Sov nu gott i natt, min nådiga fröken! I morgon är allt åter bra och väl, som jag hoppas. Och han gick nu.
Nu satt Melida stum vid min bädd. Jag såg länge mållös på henne, slutligen tog jag hennes hand och sade med mycken ansträngning:
— Tala, Melida, säg mig något! Huru är allt?
— Och vad skall jag säga, som du icke vet förut, du arma barn? svarade Melida med sorglig röst.
177
