— Gå ned, Melida; kära goda Melida gå ned, säg tante onkel, säg alla att jag vill resa hem i afton, nu genast!
Melida teg.
— Gör det, om du är min vän! — lär jag enträget bett Melida; men hon tog min arm, kände på pulsen och sade:
— Åh ja, det gick som jag trodde! Min eländiga berättelse har givit dig igen din feber, den är förfärligt stark.
— Nej bevars! — skulle jag då hemskt skrattande hava svarat. — Jag har visst ingen feber, mår alldeles charmant, vi bara resa hem till mormor på en liten stund, för att kasta mig i hennes famn och roa mig med att gråta en liten stund, det kan jag ju inte här, här som det är alldeles torrt i luften, eld i luften. Och så vill jag även klippa utav mitt stora myrtenträd och göra tre kransar utav. Den största och vackraste skall Otto hava, en skall Malvina få; men den minsta vill jag behålla själv, och så fort som prästen vigt dem, så skall han begrava mig, genast, utan alla krus och komplimanger, mitt för Otto och Malvina, hör han det, präst! Kors en sådan fête, bröllop och begravning! Vad tante då skall svissa och svasssa, och onkel hålla granna tal och gråta med ett öga och skratta med det andra! Åh, det skall bliva för lustigt, för roligt, m. m., ty jag lär hava yrat alldeles förfärligt.
Doktorn skickades ånyo efter. Tante var uppe ett skuttande och bad Melida för all del stanna hos mig, emedan alldeles ingen annan hade tid därmed. Melida svarade att hon aldrig annat ämnat. Emilie var uppe en minut och såg på mig men gick strax ned, ty hon var ”rädd för smitta”. Pauline kom även upp, stod länge tyst och fördjupad i tankar vid min bädd, torkade slutligen en nästan omärklig tår ur ögat och sade, nästan för sig själv:
— Jo, jo, det smakar malört, det vet jag! Socker och sirap smakade väl bättre. Men man måste hava båda delarna, och kronan till den, på vars anlete icke står att läsa, om det är malört eller nektar, som man sväljer.
180
