Flickan såg otroligt glad ut, skrattade jämt; men Otto stod förstenad, svarade icke ett enda ord på alla de gratulationer som började regna över honom, höll mekaniskt den hand man lagt i hans men ropade slutligen: Nej, detta är för mycket! och ilade, troligen utan alla tankar, åt dörren likasom letande efter något med sina förvirrade blickar. Du satt så bakom honom, att han icke kunde se dig. Men nu kom grevinnan mot honom, förde honom, snart sagt med våld, in i salongen, tvingade honom att hälsa på Malvinas föräldrar, överröstade honom med prat, och — — strax därefter klingade hela sällskapet med champagne-glas. Otto hade åter medvetslöst blivit förd till Malvina. Hela sällskapet stojade och skrattade och brydde Otto (som ingenting varken hörde eller såg) för hans ”stora förundran, oerhörda förvåning, gränslösa glädje och överraskning, etc. etc.”, ty så översatte greven och grevinnan hans besynnerliga sätt att emottaga de nya ”kära gästerna, som han så värderade”.
— Än jag, vad gjorde jag? frågade jag Melida.
— Du satt avsvimmad i ett mörkt hörn av förmaket. I salongen hade nu alla skockat sig. När jag saknade dig, sprang jag ut, där jag sist såg dig. Du satt där likblek, med huvudet hängande över stolstyret. Jag fick i hast ett par betjänter, som togo i armarna på stolen och buro dig hit upp, skickade sedan en av dem efter doktorn, har icke lämnat dig en minut sedan dess, och nu vet du allt vad jag vet.
— Och ingen, ingen har sedan frågat efter mig? Säg, Melida, såg sanning!
— Nej ingen, Ottilia! Men sansa dig nu, om du kan! Kom ihåg, livet är ju så kort, och döden kommer snart och gör slut på allt elände, bara vi hava mod och kraft att med ståndaktighet och undergivenhet möta allt, som kommer i vår väg under vår korta vandring på jorden.
— Jag vill hem till mormor!
— Ja, Gud give, jag dit kunde förflytta dig i denna stund!
179
