— Ja, det är hon visst, sade Ulla — men inte vet jag heller namn på henne. Men tyst, nu tror jag, hon kommer själv uppför trappan!
Och nu gick det verkligen tyst och sakta i yttre dörren, och inom ett ögonblick trädde Melida in helt försiktigt och på tå.
Jag blev gruvligt glad.
— God dag, min goda Melida! sade jag. — Ack, det var för väl, att du kom, och att jag fick se en enda klok varelse! Dessa tvenne människor äro mycket beskedliga, men de veta varken vilka de äro själva eller var de äro eller var jag är eller vem du är.
Melida log vemodigt och svarade mig:
— Gud ske lov, att du kommit till sans, min arma Ottilia! Men nu får du visst inte gå på och tala så här, utan ligg nu stilla och tyst, så skall jag tala om allt vad du kan vilja veta! Du minns väl ditt lilla rum där du sjuknade? Nå väl, det var alldeles för litet och trångt, och din tante beslöt således att du skulle flytta in i dessa tvenne rum. Du var då så sjuk, att du icke visste utav, när vi flyttade dig. Det är redan över fjorton dagar sedan. Din Mina minns du väl även, kan jag tro? Hon har fått något ont i foten, så att hon icke kunnat gått på ett par veckor, utan din tante har skaffat dig en annan kammarjungfru. och madamen där, hon har varit beskedlig och hjälpt oss att vaka över dig, när Ulla och jag slutligen icke litade på oss. Se så, nu vet du ju allt, vad du vill veta.
— Ack Melida, sade jag och tog hennes hand, som jag förde till mina läppar — du ängel! Du har då skött och varit hos mig under hela denna långa tid? Du är bra innerligen god! Men varifrån äro dessa rum komna? Var äro de belägna?
— Icke långt ifrån ditt, svarade Melida, litet långsamt och stammande.
— Det är väl icke — — Ottos?
— Och om än så vore, vad gjorde det? svarade Melida undvikande.
184
