— Var är han då?
— Han har redan flyttat i sitt nya, granna hus, svarade madamen, som andäktigt avhört hela vårt samtal, när Melida något dröjde att svara.
— Nu skola vi lämna fröken i ro! sade Melida helt hastigt och steg upp.
— Nej, Melida, bad jag sorgligt, sedan madamen och Ulla voro utgångna i yttre rummet — gå icke ifrån mig! Nu ljusnar allt åter för mig — eller mörknar! Ty vad jag trott vara blott en ängslig villa, uppenbarar sig nu som en förfärlig verklighet.
— Ottilia, sade Melida milt men helt allvarligt — du måste nu vara lugn och stilla, om Gud icke skall ångra, att han tagit ifrån dig dina gruvliga plågor! Du bor nu i din Ottos rum. Är icke det ljuvt och smakar dig gott, och vill du veta mera, så skall jag säga dig, att din Otto älskar dig outsägligt, så mycket han kan älska, och detta bör vara kvinnohjärtat nog! Se så, nu skall du vara nöjd, nu skall du icke fråga om mera, utan vara tyst och stilla! Och, om du är snäll, så skall jag däremot tala om för dig en mängd roliga och intressanta saker. (Utan alla uppehåll fortsatte hon sedan.) Du kan väl förstå, att jag under denna tid just icke haft särdeles håg att roa mig; men greven och grevinnan envisades så här om afton tills jag följde med dem på en mimisk representation av den tyska resande, fru Händel-Schütz. Vet du, det var ganska intressant att se! Hon var en ovanlig talang och stor färdighet att byta expression i sitt behagliga och rörliga anlete. Den aftonen föreställde hon en mängd olika personer ur olika pjäser. Det första man fick se var den rörande scenen ur Maria Stuart, när hon tager avsked av sina enda återstående tjänare. Sedan deklamerade hon monologen ur die Jungfrau von Orleans. Även föreställde hon Galatea, som av Pygmalion livades och väcktes till kärlek och medvetande. Därefter såg man Niobe i det ögonblick då de sista bland hennes fjorton barn av döden ryckas från henne. Det var icke den så beryktade gruppen
185
