Niobe av Praxiteles eller Skopas, som hon dött efterapade, utan moderns förtvivlan, allt som hon ser den ena efter den andra av sina älskade barn falla ett offer för Latonas hämnd. Man kan icke föreställa sig något mer livligt och således även något mer hjärtskärande än denna moderns sorg, särdeles när dödens ängel även fattar det sista, det yngsta barnet. Detta förei ställdes även av konstnärinnans egen lilla sexåriga son, och ypperligt visste detta lilla barn att iakttaga den passiva och fullkomligt neutrala karaktär, som döden giver åt de kroppsliga överlevorna, under alla moderns smekningar och försök att åter uppliva det. I förtvivlan över fruktlösheten av sina bemödanden kastade modern en blick mot höjden, kanske den sista bönen, under vilket gossen likasom hängde över hennes ena arm, och detta var så mästerligt utfört av både moder och barn, att jag ville väl se den vars öga förbleve tårfritt därvid.
Sedan draperade hon sig och koketterade på alla sätt, såsom den unga, världsliga Magdalena, och strax därefter fingo vi skåda den botfärdiga. Detta var visst icke utan ett stort konstvärde, och hon developperade här en otänkbar skicklighet att hastigt och väl med en schal kostymera sig på många manér och visa sig i mångfaldiga, högst behagliga attityder, det var onekligt. Men man tyckte sedan, att man fick för litet motiverad den snara övergången från den behagsjuka, yra flickan till den stränga botgörerskan. Pauline sade även, träffande nog, att hon såg ”ullen på fåret och merinoschalen; men hon såg varken huru den spinnes, färgas eller väves”.
Allra sist visade sig fru Schütz som en sfinx och var då, som Emilie sade, alldeles fullkomligt lik ”handtaget på mammas vita rörstrandsporslinsformar”. Vet du, Ottilia, jag har i min levnad aldrig sett någon med så litet skönhetssinne, så liten smak för konsten och även för naturen som den stackars Emilie. Hennes dumma reflexioner störde min uppmärksamhet under hela tiden denna afton. Än hade hon saker att anmärka
186
