ljuv, behaglig färg, som i själva döden blir rosenröd och liljevit. Förstår du mig, goda Melida?
— Visst förstår jag dig, sade hon, men vem kan väl vara så säker, att man fullkomligt gjort rätt, att icke ett annat handlingssätt varit rättare? Tvekan och oro måste dock alltid blanda sig med all sorg, som man själv är upphov till.
— Nu förstår jag dig! svarade jag. — Du låtsar tala i allmänhet; men i botten av din själ menar du Otto, som du tycker borde handlat annorlunda. Men, när du tänker så, då är du partisk för mig, för din vän. Vore du den arma Malvinas vän, så talade du helt annorlunda. Är det icke så?
— Kanske! genmälde Melida milt — och himlen vare lov och tack, att det är du, som mot mig antagit dig Ottos sak, ty jag fruktar att jag blivit en dålig advokat åt honom.
— En sådan behöver han icke hos mig, svarade jag Melida. — Den finns i botten av mitt hjärta och viker troligen aldrig därifrån, ty jag ber Gud, att Otto aldrig med någon svaghet, något utbrott av en otillbörlig känsla: kärlek, lättsinne, för sen ånger över fattade och verkställda beslut eller några andra överilningar, måtte rubba den höga tanka, jag nu har om honom, och som ensamt kan uppehålla modet hos mig, över att för evigt ha förlorat honom. Ju större, ju ädlare och starkare han visar sig, desto mindre bitter skall min saknad bliva; ty är han svag och dukar under för sina passioner även i kommande tider, då förlorade hela hans stoicism och självbehärskning vid detta ögonblick allt sitt värde, alla sina sköna färger, och då kunde han, så väl nu som framdeles, handlat lättsinnigt och obetänksamt och vi tillsammans fått begråta våra ungdomsförvillelser. Men därpå lönar nu icke tänka. Han har handlat rätt och gjort vad han borde göra, och så vill även jag, fast min verkningskrets är så oändeligen liten, och hela min existens så fullkomligt passiv, att ingen mask därav beror.
— Och vad vill du göra? frågade Melida ömt och deltagande.
189
