— Jag vill återvända till min goda, älskade mormor, så snart jag blir så frisk, att jag det kan, och sedan åter börja det lilla snäckliv, jag där förde fordomdags.
— Dina planer äro icke högt svävande, sade Melida sorgligt och medlidsamt — men du har dock en tröst i dina bittra motgångar: du äger ett hem, en famn att kasta dig uti, som du vet gärna emottager dig. Det är dock något!
Nu var det min ordning att känna medlidande, och det gjorde jag även, och denna känsla hade alltid ingredierat i den innerliga tillgivenhet, jag städse känt mig äga för Melida, och vilken endast svalnade det enda ögonblick, då en allsmäktig kärlek absorberade varje annan känsla i hela min själ.
— Melida! sade jag, — Ännu några dagar, eller tills jag blir alldeles fullkomligt frisk, vill jag uppskjuta att bedja dig giva mig alla detaljer av Ottos senare öden, ty nu finner du väl, att jag snart kan avhöra allt om honom. Men medan denna tid förgår, så uppfyll min längtan att få veta dina egna ungdomsöden! Jag har alltid känt en stor böjelse att höra dig tala om dig, troligen därföre, att du det aldrig gör; men nu måste du åtminstone både lita på det deltagande och den tystlåtenhet, som böra bo hos mig, även om hela min vänskap till dig endast vore byggd på tacksamhet, vilket likväl icke är händelsen, ty jag hängde redan vid dig, den tid du med stor likgiltighet betraktade mig.
— Det har jag aldrig gjort, svarade Melida, något litet skiftande färg. — Med likgiltighet har jag aldrig sett dig. Men, lika ogärna som jag talar om mitt obetydliga jag, lika litet slösar jag min vänskap på någon, innan jag väl sett efter, om jag icke skall ångra min frikostighet, och om den, till vilken jag vill giva det enda jag har att giva, förtjänar min gåva.
— Nå, Melida, har jag gjort det eller icke?
— Du förtjänar den visst, min goda Ottilia; men det var en tid, då jag icke fattade motiverna till ditt handlingssätt, och då drog jag mig likt snigeln in i min snäcka igen.
190
