vilket tillräckligt säger dig, varifrån det kommer, efter du aldrig ägde flera barn än din länge sedan somnade dotter och din nyss inslumrade dotterdotter — din Ottilia.
Ser du, mormor lilla! därföre ville jag hava så mycket olja på min lampa om aftnarna, därföre led det så dåligt på slutet med den kragen, jag sydde åt dig, ty jag ville hellte bereda dig denna lilla fest än träda blommor ut och in på tyll. Här har du även nyckeln till min fåordighet, när du så ofta frågade mig om detta årets händelser. Jag talade då om alla småsaker, som mött mig, men gömde det väsentliga, det som ensamt inverkat på mig, till mina skriftliga aftonbekännelser, som du härmed får, och detta av många skäl: Uppfödd från min spädaste barndom av dig, har jag aldrig kunnat komma ifrån att tala till dig som ett barn, du aldrig att anse mig som ett sådant. Det hade varit något nytt och besvärligt för oss båda att byta språk. Jag kände mig varken hava håg, mod eller ens förmåga därtill, och, att jag ännu var ett barn, när jag på min vanliga barnaplats satt vid din sida och arbetade, när jag läste moraliska böcker, sjöng små visor för dig eller avhörde dina, för mig så kära, berättelser ur min och mammas och din egen barndom och ungdom, att jag då ännu trodde mig vara ett barn, fast ett sjukt barn, det var min sista illusion i livet och den, som jag icke hade hjärta att nedriva, för att låta dig blicka ned i mitt härjade hjärta, bland mina ramlade förhoppningar och bland de avtäckta, ohyggliga föremål, som svävade för mina obarmhärtigt öppnade ögon.
Som hela min lycka på jorden, oberäknat dig, endast låg i mina illusioner, ville jag spara åt dig en enda sådan, ifall ävenväl alla dina andra voro sjunkna, den: att du trodde mig lycklig, fast sjuk. Nu vet du, att icke så var; men nu är denna visshet en källa till fröjd för dig, ty nu vet du, att jag, i vissare rymder, av jordlivet blott saknar dig, och, som det icke kan bliva för rätt länge, vet du även, att jag, utom all annan lycka, bland Guds små änglar även har ett hopp, då jag på jorden
12