icke ägde ett enda sådant, endast en fruktan, den: att ävenväl förlora och överleva dig.
Öppna nu dessa blad! Skratta gärna åt alla mina barnsligheter, ty det gjorde du alltid förr och såg då helt lycklig ut. Men gråt aldrig, ty det lönar icke, utan, var gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på: huru slutat allt mitt lidande är, huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu svävar över molnen. Förundra dig icke över min vidlyftighet; säg icke, att jag berättar, vad du tusen gånger hört förut, vad du vet bättre än jag! Säg icke det, ty jag vet ändå, att vart ord från mig är en viss, sorglig glädje för dig, som jag skulle vilja föröka ända till folianter, om jag icke kände, att — — oljan i livets lampa snart är slut, — — att pennan faller ur handen, och tanken vill slumra — — och hjärtat stannar — — och himlens portar öppnas — och — dock, varföre ännu en gång komma fram med mina, kanske illusoriska, förhoppningar, fast de nu mer icke vila på jordisk grund?
