icke av er — lika gott, men utan att dock kontramanderas av er. Detta säger mig mer än tillräckligt herr grevens fattade beslut. Gör nu något ävenväl för en annan varelse, som förtjänat ett blidare öde: Flytta härifrån! Lämna henne i ro! Och lämna edra rum till henne! Det hon nu begagnar är för litet, för trångt, för fullt av minnen. Under någon sömn eller dvala kan hon mycket väl flyttas, och det skall i alla fall bliva min sak, om blott herr greven ställer propositionen från sig till sin fru moder.
Melida var föga skonsam, som du hör, kära mormor, och blek som ett lik, utan tecken till liv eller håg att leva, med handen knuten över hjärtat och en stor tår, som dock aldrig föll, i vart öga, hade Otto utan att svara ett ord bockat sig, likasom till ett jakande, för Melida, gått ned till tante, och inom några timmar var han flyttad ur fäderneshuset och rummen lediga, och tante själv hade ”utfunderat ett förträffligt arrangemang, efter Otto ändå nödvändigt ville flytta bort i sitt nya hus, för att nogare tillse dess iordningsställande”.
Ännu samma afton inflyttade jag i Ottos rum. I början hade jag varit litet förundrad, litet vilsefarande med mina blickar och drömlika minnen; men snart tycktes dessa alldeles försvinna, och jag slutade genast att lyssna efter de välbekanta stegen, som nu aldrig mer läto höra sig. Sedan hade Melida blott en gång sett Otto, och det var på gatan. Han hade vandrat likt en drömmande, men när han kom mitt emot Melida hade han plötsligt sett upp, utropat ett ack, velat tala men icke kommit till ett enda ord, och när Melida något litet väntat forsatte hon sin gång. Han hade länge stått på samma ställe och sett efter henne, men utan att följa henne eller sedan göra minsta försök att träffa henne.
Vad hon sedan visste om bröllop etc. var det lilla, som Emilie alldeles ofrågad meddelat och vilket var så vanställt av Emilies omöjliga fattningsgåva och dumma framställningssätt, att Melida endast på min flera gånger upprepade begäran och
193
9 Illusionerna
