sedan hon kallat mig gruvligt barnslig och oförlåtligt nyfiken, halvt leende berättade, som hon själv sade, med Emilies egna ord följande: Att bröllopet varit förbålt roligt, att bruden var alldeles omanerligt grann, utspökad med guldbroderi, nipper och otaligt med småsaker och lysande bjäfs och såg ut som hade hon ämnat stiga upp och dansa på lina på Cassortis, att hon för resten var fasligt ful den dagen och att Pauline yttrat, att när hon annars oupphörligt skrattade och fnissade, så kunde hon väl låtit bli att på sin bröllopsdag tjuta och gråta, tills de ljusblå ögonen blevo eldröda och näsan grisdelin och pannan prickig, ty Pauline kunde icke begripa, varföre hon skulle lipa, när hon var så grann och fick unga Otto till man, vilket båda delarna tycktes ligga henne mycket om hjärtat, efter hon rest så långa vägar för att få det. Emilie trodde för sin del, att hon grät i glädjeruset. Otto hade (allt efter Emilies utsago ordagrant) stått i brudstolen som en bock, utan tecken till liv, blek som ett lik och tafatt som Sevelin, när han spelar som allra tafattast. Emilie kunde icke begripa, vad som gick åt Otto, och när Melida frågade henne, om Pauline heller icke kunde begripa detta, mer än Malvinas lipande, så svarade Emilie: det vet jag inte, ty Pauline talar aldrig om Otto med mig, och har en gång för alla undanbett sig mina reflexioner om honom. Tante Aline hade varit alldeles förtjust och som det påstods, coifferad av Folker själv fast i största hemlighet. Onkel hade hållit det allra som vackraste bröllopstal i världen, varav Emilie icke mindes ett enda ord. Alla hade varit outsägligen granna och utstyrda, men Pauline det vackraste på hela bröllopet, utom en schal som bruden fått av sin svärmoder, och tårtan som lär varit sex kvarter hög med hela Olympen på. För resten hade Emilie mumsat konfekt hela aftonen och var rätt ledsen att icke ha kommit ihåg gömma en enda bit åt Melida eller den stackars sjuka Ottilia, som bruden sagt sig hava ett högst besynnerligt minne utav, och Emilie hade just hört,
194
