den lilla flickan, ”som jag aldrig varken kan eller skall glömma”, hade Otto slutat. Marie berättade vidare, att han många gånger tryckt barnets lilla söta anlete intill sitt och kallat henne gång på gång: Min lilla Ottilia! Min lilla söta Ottilia! Mina tårar, o Mormor! de runno nu för första gången på länge. Den tärande sorgen, som man skall gömma för sig och för hela världen, uttorkar tårarna, tror jag.
Sedan hade Otto icke varit hos Marie, utan lovat återkomma, så snart han på posten undfått Maries moders svar, vilket Marie nu med yttersta otålighet väntade för att sedan få avresa; men hon sade som sanningen väl var, att innan brevet på sockenpost och med tusen krokgångar kom till modern, och innan denna fick sansa sig något efter en sådan sorglig nyhet om sitt enda barn, och innan hon sedan hann anskaffa någon som skrev åt henne och fick brevet på behörig ort, kunde rätt lång tid åtgå. Hon misströstade således icke om svar från modern, fast det ännu kanske kunde dröja.
Mina tårar runno ymnigt under Maries lugna berättelse. Jag märkte, att hon kände intet av senare tiders händelser, och när jag en gång frågade henne, om hon aldrig varit ute eller hört utav någon människa på denna långa tid, svarade hon mig:
— Nej, min goda fröken! jag kommer aldrig ifrån den lilla. När hon är vaken, kan jag det icke, och när hon sover, näns jag det icke, ehuru jag visst behövde att få komma ut, för att köpa mig litet linne, som jag kunde hava så god tid att sy åt mig och den lilla.
Intagen av en otrolig, ja, jag ville nästan säga oemotståndlig håg att ensam få överhopa det sovande barnet med mina kyssar och tårar, sade jag hastigt till Marie:
— Skynda dig nu! Gå ut och köp ditt linne, men bliv icke för länge borta, och jag skall stanna kvar hos den lilla!
Hon tackade mig hjärtligen, lovade att snart återkomma och gick.
199
