själsstyrka dyrt nog köpt mig, och även för att kunna säga till mig, att jag aldrig egentligen såg Otto som någon annans, ty i det ljuva ögonblicket, då vi skildes åt, då var han min och mer verkligt min än någonsin, både förut och efteråt. Det ljuva minnet av hela detta sista dygn och allt vad som då timat, ville jag orubbat och oförvandlat behålla, och en av mina största och ivrigaste önskningar var således, att icke på något sätt varken se eller komma i minsta kontakt med Otto före min snara avresa, vilken jag, utom när jag tänkte på Melida, emotsåg med stor längtan.
Dagen före denna min avresa hade jag bestämt att, under sken av att handla, göra mig underrättad om Marie och hennes öde, för att, i fall hon vore glömd, hjälpa henne med det lilla jag kunde — och för att — bekänn, du svaga, varma hjärta! — för att ännu en gång trycka — Ottos avbild till detta, i botten outsägligen lidande hjärta.
— Jag lät vagnen stanna hos Ullberg, sade mig snart skola återkomma och vandrade hastigt och ensam gatan uppföre. Snabbt sprang jag in genom porten och uppför de många trapporna. När jag öppnade dörren, mötte mig Marie, snygg och hyggligt klädd. Hela rummet hade nu ett utseende av ordentlighet och renlighet, dock utan allt skryt eller prål. Den lilla låg i sin vagga, väl och rent klädd, och Marie berättade mig nu: att greven genast när han fått hennes brev kom till henne, att han gråtit så bittert, när han fått se henne och hennes lilla barn, att han kysst och smekt det många gånger, att han givit henne penningar till allt vad hon behövde och hjälpt henne att skriva till modern ett brev, däruti hon bad henne förlåta sitt villosteg och tillåta henne (Marie) att få återvända till henne (modern), emedan annars all möjlig uselhet kunde bliva hennes olyckliga lott. Otto hade för resten lovat Marie, att alltid bestrida alla de utgifter, som kunde komma ifråga, för att Marie, hemma hos sin moder, skulle kunna leva ett tarvligt och ordentligt liv, samt på allra bästa sätt uppföda och uppfostra
198
