uppmanar därtill, att han, den store vedergällaren av allt detta, av allt ont och gott, funnit sitt offer, och att jag är outsägligen olycklig och nog eländig, att endast i svindlande, höga spel, i den fradgande champagnen, i världens förvirrande, berusande larm och dårskaper kunna döva min smärta och för en stund insöva mitt gnagande samvete, då du åter, rena, vita lilja, står lugn som en himmelens ängel framför mig och med varje ny dygd, som jag upptäcker, giver mitt samvete en ny dödsdom och min saknad en vassare sporre.
Förtvivlans vansinne flammade i hans blick. Jag tog hela min ståndaktighet, all min kärlek till Gud och Otto till hjälp, för att trösta honom för ögonblicket, så måste jag dock med smärta säga dig, o mormor, att min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild, jag gjort mig om hans självbehärskning, hans blinda lydnad för sin plikt och sina löften och den själsstyrka med vilken jag trodde han skulle bära vad jag ansåg vara hans av en högre makt utpekade öde.
Även allt detta var blott illusion!!!
Förundra dig därföre icke, kära Mormor, om jag längtar till en värld, där dylika icke finnas, och där jag av vad jag ägde och såg på jorden icke önskar mig mera än dig samt Melidas oblandade, oförfalskade och dock aldrig blinda vänskap.
Jag har just icke mycken håg att ännu vidare tillägga något.
Min resa, och att Melida följde mig hela första dagen, känner
du. Även tror jag du vet det, att den ädle Edward H. efter ett
år ånyo sade mig, att hos mig och ingen annorstädes var hans
lycka på jorden att finna, men att han, efter mitt korta,
levnadströtta svar, begav sig ut på en av honom länge tilltänkt,
utländsk resa, vilken dock genom Napoleons störtande troligen
förlorade sin högsta ljuspunkt för honom.
De förfärliga underrättelser, Melida allt då och då meddelar
201
