schalett, litet rarare än de, som brukades vardagligen, tanten till ära kastad över axlarna. Men, sedan jag tagit trappan i ett språng, möttes jag av ett: ”Chut! Chut! — Tyst! Tyst! Grevinnan sover ännu, och hennes nåd bad fröken gå på tå”. Och på tå kom jag! Och du, min älskade mormor, satt och drack ditt lilla goda kaffe, så tyst som en fluga äter honung, och bad mig göra så med. På yttersta tåspetsen tog jag således min lilla mjölkskål och skulle just visa min färdighet att gå som en ande till det öppna fönstret, där jag ämnade göra min lilla dejeuner, då en ond ande istället ville, att jag skulle släppa hela skålen, slå den i tusen kras, — blå, Kinesisk och äkta, som den varit alltsedan i din egen barndom, och att jag sedan, förtvlvlad, skulle se all den feta härliga mjölken rinna över hela ditt vita, glänsande golv. Min Gud, vad jag i det ögonblicket var genomolycklig! Din blick! Skålen, som du satte ett sådant värde på, golvet förstört, bullret för tanten, och slutligen tantens uppvaknande och gälla skri, ty hennes rum var, som du minns, innanför matsalen, Jag ville sjunka; men därtill var ju ingalunda tid. Tanten gav sig och jämrade sig, som skulle hon varit uti själtåget, Annette vände upp och ned på allt, för att få rätt på nyckeln till resapoteket och Hoffmans välgörande droppar. Du, min goda mormor, letade upp alla de smånycklar, som funnos i hela huset, för att passa, — och jag!!! sprang som en yr höna, än hit, än dit, trampade i mjölken, spårade på alla golv därmed, plockade upp bitarna efter skålen, utom just den enda, som Caresse skulle sätta i halsen, när hon under fullt skällande rusade ur tantens rum och med stor glupskhet ville slicka uti sig mjölken. Herre Gud, vad jag var olycklig! Jag tyckte mig på en gång ohjälplig och otröstlig; men ändå, mitt uti allt detta, fast tårarna lågo i blanka, långa rader på mitt svarta sidenförkläde, kunde jag icke motstå mitt skrattbegär; vilket jag ansåg som höjden av min synd och mitt missöde.
När tanten fått 30 droppar på en sockerbit, blev hon män-
17
