för tante, utan lät Annette och Jean (tantes neger) passa upp henne i allt. Men, sedan allt var inhämtat, sedan gjorde jag mig tusen ärender ned i vagnen för att få se detta härliga vimmel och uppsnappa något ord av dessa människor, som var och en för sig hade något underbart intresserande. Jag hade en obeskrivlig håg, att någon av dem skulle tala till mig, fråga mig om något, berätta mig något; men själv hade jag ingen ingivelse att bryta tystnaden, ehuru jag var mycket för oskyldig, yr och glad, att vara blyg. Den känslan kom väl framdeles, grym och nedslående, men inte nu.
Men talade ingen till mig, så hade jag åtminstone den innerliga fröjden, att man talade om mig. Vad de svenska resande sade om mig, hörde jag väl icke, men såg tydligen, att jag var ett mål för deras halvhöga viskningar; men du får icke skratta åt mig, när jag bekänner för dig, du goda Mormor, att jag prisade och tackade dig av själ och hjärta, som låtit mig lära mig tyska och engelska, så att jag kunde förstå, när man sade: ”ein hübsches Mädchen! Ja, wahrhaftig!” eller: ”Yes, very beautiful, very pretty!” Detta förtjuste mig, och vilken flicka, som i mitt ställe sagt sig liknöjd för dessa utlåtelser — hon ljuger, och den konsten har väl även jag kunnat något litet och hade säkert begagnat mig därav, om någon frågat mig då, men icke nu, icke för dig. Ack, jag har väl värre än så att berätta, då sanningen blir kinkig nog att föra oskadd i dagern.
När jag fjäskat fram och åter i vagnen ett par gånger, dessutom varit i den lilla gästgivarträdgården, under pretext att där plocka blommor, och slutligen ämnade göra ännu en dylik upptäcktsfärd, sade min tante:
— Det passar icke att springa så där, på ett allmänt värdshus, min lilla Ottilia, utan skicka då hellre Jean, han kan nog plocka blommor, så vitt du icke vill vänta, tills du kommer fram till Skönvik att samla ditt herbarium, då du kan få de vackraste och raraste blommor, man vill se, varemot gästgivareörter äro ett intet.
22
