Jag rodnade så, att det stack i örsnibbarna, av blygsel, av harm och förlägenhet. Jag få en sådan tillsägelse! Jag, som icke på flera år fått en förebråelse av dig för något opassande! Och det med en ton av persiflage! Dessutom, i händelse min tante hade rätt (vilket jag dock något betvivlade), vilken dålig figur hade jag icke redan gjort för dessa främlingar? Jag skämdes för dem, för tante, för Annette, som hört min skrapa, och för mig själv, och redan nu började denna serie av täta och, som det tycktes, vänliga, men hos mig harmväckande, rättelser av min tante samt min egen växande förlägenhet och missnöje med mig själv. Jag kunde under den återstående delen av resan den dagen icke se upp på min tante, som nu höll vackra tal, om huru jag skulle bete mig om aftonen, när vi kommo till S., där vi, som du minns, hade första nattlägret hos excellensen W. Min tantes förmaningar gingo aldrig rakt på saken, ty då hade de endast väckt litet blygsel och mycken tacksamhet, utan de voro ställda på snedden och träffade således ofta högst ömtåliga sidor, för vilka de icke voro beräknade, på samma gång som de halkade förbi de rätta, dit de egentligen voro ämnade. Hon talade nu till exempel om en ung flicka från landet, vilken kommit på en stor supé i Stockholm, alldeles oförhappandes, huru dumt hon bar sig åt, hur hon frågade om allt, såg på allt, skrattade åt saker, som ingen annan fann varken besynnerliga eller löjliga, slog tekoppen över sig och sin granne, trampade sönder sin klänning och ryckte coloretten av en dame, som satt bredvid henne, när hon en gång i stor häftighet eller förlägenhetens vivacitet sprang upp för att taga utav ljusen borta på ett bord, därvid ingen satt, och många andra legender, allt om denna olyckliga varelse. Jag förstod mycket väl, att allt detta var ämnat mig till varnagel, och det lilla skratt, jag kostade på berättelsen, var ganska tvunget och ofrivilligt, och, för att på en gång komma ifrån alltsammans, frågade jag, om icke excellensen W. vore en släkting till oss på långt håll.
23
