huru de hette, och jag hade nu visst icke samma présence d'esprit som längre fram en gång på en stor diner i Stockholm, då samma händelse inträffade. Jag frågade nämligen först min granne till höger om den till vänster, och så tvärtom; men nu — — bara teg jag och åt, för att hava något att bestyra med; men, när min manliga granne helt artigt anmärkte, att resan givit aptit, lade jag genast bort kniv och gaffel, fullt övertygad, att jag nu ätit alldeles för mycket, ty bland tantes berättelser om flickan på supén var även, att hon åt både mat och fat, alldeles som en loup-garou, och gömde bakelsen i näsduken.
— Huru långt har herrskapet rest i dag? frågade min granne, när jag plockade på brödsmulorna och satte till rätta mitt vattenglas och inte visste, vad jag skulle företaga.
— Det vet jag inte, svarade jag ganska sanningsfullt, ty det hade icke fallit mig in att addera ihop alla dessa många fjärdingsvägar, ehuru de redan voro annoterade i min resjournal, som jag sedan skickade dig, goda mormor.
Sedan trodde den herrn väl inte, att det lönade slå upp sin språklåda till mig, utan han skrattade och skämtade med en flicka till höger, och nu började min vänstra granne mycket artigt ett förhör, om vilken väg vi kommit. Detta visste jag till punkt och pricka och gjorde reda därför, som hade jag varit en resfiskal.
Av de oändligen goda mandelbakelserna, som vankades, föll en, av någon liten förseelse, i mitt knä; med mycken ceremoni tog jag upp den och åt upp den; men för att mina grannar ändå aldrig i evighet skulle falla på den tanken, att jag gömt någon i min näsduk, rystade jag upp den, just när vi sköto stolarna från bordet, alldeles förglömmande, att jag däruti hade ett helt magasin av fingerborg, trådnystan, sax, kam etc. efter generalreparationen på min klänning och tupering dessutom. Allt detta rallade och rullade under bordet. Huvudstupa kastade sig min granne till höger därefter, jag likaledes,
25
2 Illusionerna
