— Det är en alltför rolig och lantlig lek för ungdom på landet att springa änkleken; skada bara, att damerna aldrig kunna springa så fort som herrarne!
— Jo; men det gjorde jag! svarade jag, helt naturligt glad över det stora försprång, jag hela aftonen haft.
— Ja, du springer som en liten hind, sade tante, men de andra flickorna hade väl icke så vackra strumpeband, efter de höllo sig så saktmodiga.
Detta bet mig. Var det ett förblommerat talesätt, eller hade man verkligen sett mina strumpeband? Jag ville icke fråga, men föresatte mig att en annan gång springa som en hällad get. Men tänk, vad jag skulle hållit utav min tante, om hon sagt mig det, medan det ännu var tid att hjälpa saken. Då hade jag innerligen tackat henne; men nu insmög sig småningom en viss motvilja, som med var dag växte, oaktat jag rättvisade de flesta av hennes anmärkningar.
Andra morgonen var jag ytterst förlägen och blyg av den förfärliga tanken, att var och en visste precist, det jag hade ljusblå atlasstrumpeband med silverlås, Den tanken förföljde mig och lade sig emellan allt, och jag kände mig verkligen lätt till sinnes, när jag kom i vagnen. Nu började min tante förhöra mig, vad jag tyckte om fröken A. och fröken B. och baron C. och löjtnant D. och kammarjunkar E.; men nu begav det sig, det jag hade haft så mycket att tänka på mig själv, att jag icke tagit reda på en enda av alla dem jag sett, till namnet, men väl till utseendet, vilket jag skulle kunnat porträttera utav, så väl hade de fäst sig i minnet. Jag råkade således flera gånger att säga: ”Han med det lurviga håret, hon med vårtan på näsan” etc. etc.; men då började tante skratta så ohyggligt och emellan skrattet berätta mig om en dövstum pojke, som varit i hennes föräldrars hus, och som alltid tecknade på det mest iögonenfallande av en person. Jag låtsades väl skratta åt tantes reminiscenser, men med en inre harm och
27
