en förfärlig tanke. En sak till påminner jag mig, som inträffade under resan, den, att jag för första gången hörde talas om Otto, tantes enda son. Vad hon sade om honom, brydde jag mig alldeles icke om, det minns jag även. Att hon berömde honom, faller av sig självt; men, att hon med sin djupa och fina politik förtrodde mig, fast under djupt tysthetslöfte, det han höll på att förlova sig och göra ett mycket gott parti, det var en sak, som jag då varken tänkte på eller reflekterade till, men som framdeles ofta rann mig i hågen. Även talade hon mycket om sin man och alla hans små egenheter, vilket allt blott var fina uppmaningar till mig, att göra det, låta bli det o. s. v.
Klockan 10 om aftonen kommo vi först fram till Skönvik, som du väl vet ligger en halv mil söder om Stockholm. Onkel X. väntade oss, som du väl kan förstå, och första anblicken av det härliga, vackra och ståtliga Skönvik var verkligen hänförande. Redan på långt håll sågo vi ett bländande ljus skimra mellan de dunkla, mörka, skyhöga träden, och, när allén svängde, sågo vi hela fasaden illuminerad av det stora, i ädel stil praktfullt och smakfullt byggda, Skönvik. När vi kommo fram på själva borggården, upptäckte vi en transparent, med ett allegoriskt herrskap ur Olympen, syftande på tantes så till sägande återvunna hälsa. Onkel och Otto stodo på trappan; de tävlade om att lyfta tante ur vagnen och att omfamna samt välkomna henne. På mig tänkte ingen. Onkel och Otto förde tante, en under var arm, uppför de breda, väl upplysta trapporna, Jag gick tyst efter och tyckte mig, för första gången i min levnad, vara alldeles ensam. Uppkomna i en stor salong, kommo från alla sidor tantes vänner och bekanta, omfamnande och välkomnande henne av hjärtans grund. Mig märkte ingen. Jag stod vid dörren och sökte förgäves att få utav min hatt, som fastnat i håret, och som dessutom nedfallit för ögonen, så att jag ingenting såg, endast hörde det gruvliga larmet och sorlet. Slutligen hör jag min tantes röst, som ropar:
29
