förr eller senare, känt en så angenäm överraskning, genom döda ting NB.
— Skall jag bo här? — frågade jag med glädje i hela min själ och såg därvid på Otto, som njöt av min fröjd.
— Ja visst, du söta flicka! — svarade han — Jag har själv valt detta rum åt dig, själv satt in dessa blommor, plockat de blå, när jag var ute och simmade i förmiddags. Tycker du om din boning?
— Allt! — sade jag i ren förtjusning.
— Mig även?
Jag rodnade gruvligt. Han tog mig hastigt om livet och sade: Giv mig en kyss, flicka, innan vi skiljs åt, till tack för — —
— Nej aldrig! — ropade jag och vred mig ur hans famn.
— Förlåt mig, Ottilia! — sade han med en ny annan röst — Säg det inte till mamma! Jag skall aldrig göra så mer! — Och härvid tog han min hand, som han tryckte hårt till sina läppar.
— Mår du ännu illa, söta flicka? — sade han sedan ömt.
Jag svarade honom då stammande, att jag hade litet ont i huvudet. Han frågade mig, om jag ändå icke vid nogare besinnande ville ha litet mat. Jag tvekade litet; men, när han såg det — ilade han ut genom dörren och lämnade mig ensam!
Nu vill jag icke ens försöka att för dig reda mina tankar, de voro outredbara! — Jag tyckte mig på en gång förflyttad ur en plågovärld in i en himmel, Varje känsla i hela min varelse, varje tanke i hela min själ var ljuv och hänförande. Rummet var min värld, Otto den enda varelse, som däruti fanns. Jag har mången gång efteråt önskat mig att blott en minut kunna få känna den salighet, som genomströmmade mig denna afton. Nära en kvarts timme var jag allena, väntande, lyssnande. Under tiden såg jag tanklöst, att alla mina effekter voro ordningsfullt uppstädade här. — Rummet var mig således alltid ämnat. Slutligen hör jag steg, de närma sig! Nu först faller mig den gråa tanken in: ”Det är icke han, inte kan han lämna alla de främmande, utan han har (”ganska
34
