klokt” sade beskäftigt mitt lilla övriga förnuft) skickat Annette eller någon annan tjänsteande.” Men jag missräknade mig! Det var Otto själv, som kom. Sörjde jag däröver, mormor? Gissa själv!
— Förlåt, söta lilla Ottilia, att jag dröjt så länge! — sade han — Men de hade nästan ätit, när jag kom tillbaka; jag måste dock sätta mig ned de få ögonblick, som återstodo; men i villervallan, när alla stego från bordet, då försedde jag mig med detta och flög till dig, ty jag hade icke hjärta att skicka någon annan. Nu väsnas de så där nere, att de sakna mig icke, och ingen kommer hit upp, ty jag sade, att man sagt mig, det du redan gått till vila.
Nu satte han ned en liten bricka med stek, gelé, bakelser, apelsin, vindruvor och en vinkaraff på bordet. Skrattande och skämtande började jag göra min supé. All möjlig huvudvärk var borta, och god aptit i dess ställe.
— Jag har i afton icke hunnit äta en enda bit; — sade Otto — giv mig litet med din gaffel!
Jag hörsammade honom, och vi fingo nu med samma gaffel och av samma tallrik, var sin gång. Så blev det även med skeden, när turen kom till gelé. Av bakelsen ville han icke hava, om jag icke tagit hälften av den. Druvorna delade vi även, jag minns väl hur. Vin drucko vi ur samma glas; men apelsinen sprang han bort och rullade helt skälmaktigt i min säng; sedan tog han brickan, men satte den åter ifrån sig, och framkom till mig, som stod tyst och brydd och med ett litet agg, jag visste icke rätt för vad.
— Hur är det, Ottilia, — sade han — du är väl icke ond på mig? Se på mig! (Jag kunde inte se på honom.) Han tog häftigt min hand, lade den på sitt hjärta, det slog täta slag. Mitt eget ville spränga alla bojor. Det svindlade för ögonen — och en lycka var, — — att han icke även då begärde en kyss.
— God natt, Ottilia! — sade han efter några ögonblicks tystnad — God natt, sov en ängels sömn! Var klok och förståndig i
35
