Sida:Illusionerna 1965.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

gansen ut som ett otroligt grannt lik. För mig var hennes anblick något verkligt motbjudande och hemskt. Men min onkel var icke av denna tanke. Han sprang fram till sängen, kastade sig på knä på den lilla upphöjningen därvid, överhopade tantes händer med kyssar, försäkrade henne, att hon såg tio år yngre ut, än vid sin avresa till Köpenhamn, att hon blivit fet, fått färg, och Gud vet, vad mera för orimligheter. Jag stod stum, men sade sedan inom mig: O, den goda onklen, han håller så mycket av tante, att han tycker verkligen allt detta; och ännu vet jag sannerligen icke, vilket han gjorde. Tante smålog och var vid otroligen vänligt lynne; frågade mig, hur jag befann mig, men tycktes alldeles glömt bort min aftoneskapad, med vilket jag var bra nöjd, ty att redogöra därför var jag obetydligt hågad till. Snart frågar hon efter Otto. Jag darrade av väntan och längtan efter onkelns svar, ty hela förmiddagen hade samma fråga svävat på mina läppar.

— Han har ridit till staden, men återkommer till middagen.

— Och hans resa, när blir den?

— Om ett par dagar troligen, nu sedan han sett dig, saine et sauve, au port.

Jag lämnade rummet av tvenne skäl: Tante och onkel kunde hava mycket att säga varandra, som jag icke behövde höra, och jag kände ett olidligt kval vid tanken på de få orden: Otto skall resa! Och varthän? Jag irrade sysslolös och förstämd genom alla rum. Jag sökte överallt; men, när man icke vet vad man söker, är man ock säker att intet finna. Efteråt kan jag väl tro, att det var ro och lugn, som jag letade, som jag så nyss tappat, som jag lämnat hos dig, du goda, gamla mormor.

Medan jag så här irrade fram och åter, fick jag ett bud från min tante genom Annette, att till middagen kläda mig i svart siden och uppsatt hår, emedan vi på eftermiddagen skulle göra flera visiter i staden. Detta hade helt och hållet formen av en order. Ovan som jag var därvid, av dig bortskämd med att

39