alltid få vara med själv i alla toalettrådslag, föreföll detta mig högst motbjudande och nytt; men jag teg och lydde. När jag nästan var fullklädd, skickade tante efter mig. Nästan ingenting satt, till en början, som det skulle; men, när tante fått ryckt litet i varje sak, fann hon mig “mycket väl klädd”. Till min lycka fick jag följa in med tante i matsalen, där redan flere herrar voro samlade. Jag igenkände på långt håll Ottos glada röst. Jag rodnade, jag darrade, jag vacklade, jag förmådde knappt gå, och jag trodde, Otto skulle möta mig på samma sätt, lika synbart intagen blott av en enda odelad känsla; men — bedragen skulle jag alltid bliva i min väntan, och den fröjd, livet bjudit mig, har aldrig varit den fröjd, jag väntat, aldrig hoppet, förvandlat till visshet, utan andra, oförutsedda sällhetsmeteorer, som i stor hast svävat över min himmél, utan att stanna, och merendels kreverade framför mina öppna ögon. Som Otto redan varit inne och hälsat på tante, gjorde han blott en hastig bugning för oss och fortsatte berättelsen om Napoleons seger vid Borodino, varom underrättelsen just nu var kommen med Tyska posten. — Emot alla mina uträkningar fick jag sitta mellan onkeln och en president! Otto satt på samma sida som jag, så att jag endast hörde hans röst, men aldrig såg honom. Så långsam och så ledsam middag minns jag aldrig. Min onkel, som jag om förmiddagen trodde icke tänkte på någon annan än mig, han märkte mig aldrig, mer än när han oändligt artigt bjöd mig att äta av alla dessa många tröttsamma rätter. Ett par oändligen smickrande och artiga ord om mig sade han väl till presidenten; men sedan voro de åter mitt uti politikens djupaste schakt och följde Napoleon samt alla hans rörelser med yttersta noggrannhet. De yngre karlarne vid nedra ändan av bordet talade om hästar och sista Djurgårdsbalen, resor till Rosersberg, brydde varandra och skrattade otroligt. Visst sågo de litet på mig, de som så sutto, och till och med räckte de fram halsarna, som sutto
40
