måste återkomma till denna afton: den ville icke taga slut eller förändras. Emilie hade med sin söm krupit bort till den högljudda systern. Melida och jag sydde flitigare än någonsin, och de unga herrarne, som besågo oss, vände snart om till den glada kretsen omkring Pauline och Otto. Jag var ganska nedstämd men blev på en gång förtjust, när generalskan slutligen föreslog en liten promenad i Kungsträdgården före supén. Innerligen glad kastade jag söm och allt och sprang upp för att göra mig tillreds. Men nu ville ödet, att ingen annan delade min glädje. Pauline förklarade genast och deciderat, att hon brydde sig visst inte om ”den odrägliga gamla Kungsträdgården”. Således hade vi ingen fru! Melida såg alldeles liknöjd ut men tyckte det var synd om mig, och, efter några små deliberationer mellan de andra, tog generalskan själv hatt och parasoll, och en del av herrarne gjorde sig även färdiga. Jag vågade icke se, om Otto var bland dem; men jag fann snart, att icke så var, emedan hans röst tystnade, så snart vi stängt dörren och kommit i trappan. Nu var hela nöjet vissnat! Visst såg jag mig om och försökte att uppmärksamt avhöra allt, vad man berättade mig om Dramaten och själva trädgården och allt annat, som jag såg. Alla små söta barn, som jag mötte, ville jag av Melida veta, vad de hette; men då skrattade hon så hjärtligt, och likväl, utan att såra mig det ringaste, förklarade hon, att det var henne en ren omöjlighet att upplysa mig därom. Jag log själv åt min fråga; men, kära Mormor, du vet, hur jag alltid tyckt om små söta barn, och tänk, vad det nu skulle vara för en plåga för mig att se alla dessa små ungar, den ena sötare och vackrare och näpnare än den andra, och icke få lyfta upp dem och kyssa dem! Slutligen emotstod jag icke längre mitt begär, utan med ett utrop av: Honni soit qui mal y pense! sprang jag fram och tog en liten och söt flicka, som gick i sin lilla röda kapott och cambrickshatt, samt hyssade henne högt upp och kysste henne med god smak. Generalskan och alla de andra hade mycket roligt åt
46
