detta, och bland de skrattande tyckte jag mig även höra Ottos skratt, som för mig redan var så bekant. Jag vände mig hastigt om och fick till min förvåning se — både min tante, öfverstinnan Pauline, Otto och de övriga. Som min tante denna afton mådde ”ovanligt väl”, hade hon velat överraska sin vän med detta infall, och glädjen blev därav allmän. Emellertid stodo vi stilla på gången, jag med min lilla flicka på armen, och de andra skrattande och skämtande däröver. Slutligen frågade Pauline i ganska moquant ton: om fröken Ottilia ämnade behålla den lilla flickan och barnpigan, som stod och väntade, och om vi skulle stå över och håva till oss alla de andra ammorna och barnen, som här spatserade. Hastigt släppte jag ned den lilla, drog mig rodnande och förvirrad åt sidan och kände mig vilja utbrista i gråt, när Melida sakta tog min hand och tryckte den, likasom skulle hon säga: Var vid gott mod, alla tänka icke lika! Men hon teg. Vad godheten har många tusende tysta sätt att mildra det onda i världen! Hela promenaden antog nu en helt annan tournure: Tante och generalskan samt ett råd och en president gingo främst, därefter Pauline och alla herrarne, Otto inbegripen. Emilie sprang än här än där, och sist gingo Melida och jag, arm i arm. Snart började tante likväl att tala om ”aftonluften”, och vi vände vår kosa hemåt. När vi kommo ut på Trädgårdsgatan, hörde vi i en hast Pauline, som utropar med en av skratt blandad förnöjelse: Ack, se Nanny med sin Adonis! Nej tyst, det passar inte. Nanna med sin Balder, så måste det vara, pour l'amour du Phosphorisme!
Otto och alla skrattade, utom jag, som ännu icke förstod mer än att jag skulle få se Balder och Nanna. På långt håll sågo vi även tvenne personer, som, gestikulerande med händer, fötter och huvud, kommo, mer seglande än gående, gatan uppföre, ty de tycktes bero av någon vind, emedan deras gång än var snabb och ilande, än omärkligt framskridande, och från ena sidan av gatan till den andra loverade de jämt. Den
47
