ena var ett fruntimmer, kort och tjockt, mycket snört, fantastiskt klätt, små, vassa mörkbruna, ja, svartbruna, tindrande ögon, utan ett enda ögonhår, mörk hy, svartflaxande lockar och påtagligt närmare fyrtio än trettio år; det andra var en ung man, blek som döden, mager som han, lång och smal, svartklädd och dammig från topp till tå, med yvigt, okammat och tovigt hår, ögon, som ville falla ur skallen, oaktat de alltid pekade åt himlen, och slutligen en mun — alldeles full med poesi. Där, kära mormor, har du sannfärdiga porträtter fröken G., överstinnan Paulines svägerska, och magister Q., hennes protégé, en fosforist till kropp och själ. Förrän de kommo ända intill oss, märkte de oss icke, och under tiden hade många spetsiga speglosor kastats på dem — sade Otto.
— Åh nej, — sade Pauline — han citerar den splitter nya ”kärleksreflexionen” av Hammarsköld för min svägerska:
Glöm den, som dig har glömt, vars lust är att dig plåga;
Med rosen, som dig stack, hör upp en gång att leka;
Den, som förgiftar dig, den orm ej mera smeka! etc.
(Allmänt fint skratt.) Emellertid voro vi bec a bec med det genialiska och excentriska paret. Då först utropade fröken Nanny ett Ah, och jag väntade, att magistern skulle säga ett Bäh, ty han såg bara oförnuftig ut; men han sade intet, utan gjorde en medvetslös bugning, mer uppför än nedför, och fäste sedan ögonen, skarpt och oavvänt, på den stackars mig. Likasom talande med sig själv eller med det vackra ny'et, som just nu glänste från augustihimmeln, började han, allt betraktande mig:
Tre består utav två, med ursprungliga ettan i samband;
Ve den, som fatta ej kan tretalets höga symbol!
Aldrig förtjusas hans blick av naturens omskiftande skönhet,
Aldrig han konsten förstår, aldrig han närmar sig Gud.
Jag begriper icke, vad ordning hans tankar hade, när han
48
