— — eller bliva så där förtjust åt ett litet vanligt barn, så där mitt på en allmän promenad, eller gå in med galna magistrar i lärda diskurser om Rimfaxe och Skinfaxe och Mundelfaxe och så många Faxar som finnas, Var i Guds namn har din gamla, beskedliga mormor, där nere i landet, fått tag i all den smörjan och proppat det i huvudet på dig? Det vore tusen gånger bättre, att du läste Lettres à Emilie, den är charmant. Jag blev just litet flat, när du frågade, hurudan fabeln egentligen var om Leda och Svanen. Om du läst Lettres à Emilie, så hade du aldrig gjort den frågan. Såg du icke hur herrarne skrattade?
Tante talade mycket mera i samma genre; men jag var sannerligen så kall vorden och så liknöjd, att jag icke hörde hälften. När jag tog godnatt om aftonen, gav hon mig Lettre à Emilie och sade:
— När du framdeles läst ut den och besinnat dig på min fråga i vagnen, så besvarar du den kanske.
Jag hade alldeles glömt frågan. Jag var ånyo färdig att brista i gråt, men tog makt över mig och svarade:
— Söta tante, var icke ond på mig för min dumhet! Nej, jag är visst icke du med överstinnan. Jag hade icke en gång talat ett enda ord med henne.
— Det är ditt eget fel, min kära Ottilia! Det är du, som bör söka henne, och icke hon dig. God natt!
Jag frågade efter onkel, för att få säga god natt till honom.
— Tror du, han suttit hemma här? — sade hon, något föraktligt leende. — Nej, mitt kära barn! Av onkel får du se litet eller intet. Han har så många enskilda och allmänna göromål, att det är en sorts fest, när han någon gång är hemma hos oss. Så att honom lönar aldrig att du frågar efter. God natt!
Jag suckade och gick.
Nu var det synd om din Ottilia. Hon tyckte sig vara ensam som i en öken. Hennes tankar hade ingen to. De irrade rastlöst från det ena föremålet till det andra. Var jag älskad eller var jag det alldeles icke? Bedrog Otto mig eller den övriga
52
