världen eller oss båda? Reste han med sorg eller glädje ifrån mig? O, om blott en enda röst från Himmel eller Hades velat besvara dessa frågor; men ovissheten var mördande. Uppkommen på mitt rum, släckte jag ljusen, drog upp gardinen och kastade mig, klädd och gråtande, på min bädd. Månen blickade klart på mig. Jag frågade månen: Kära måne, du, som ser honom, tänker han på mig? Men månen teg. När jag länge så legat, steg jag häftigt upp och gick några slag fram och åter i mitt rum. Det var förtjusande i månskenet; men jag förtjusades dock icke. Huru olika mot i går aftons! — tänkte jag, och mitt hjärta slog våldsamt vid blotta tanken på Otto — Om han vore här nu! Idel omöjligheter, som dock i går — icke längre sedan än i går — voro verkliga verkligheter! — Av en händelse går jag till fönstret, och när jag tycker något röra sig på en av sandgångarna i parken, fäster jag blicken medvetslöst därpå, och, när månen hastigt bröt fram ur ett litet moln, såg jag tydligt tvenne personer, som sakta gingo på gången, och mina skarpa ögon trodde sig upptäcka Marie, min uppasserska, och — men här kom jag överens med mig själv, att mina ögon bedrogo mig, ty de ville i den andra personen igenkänna Otto. Mitt hjärta stannade. Jag visste icke, vad jag skulle tänka, och jag tänkte heller icke, Allt var dessutom för mig så oerhört och så nytt, att jag famlade bland en mängd idéer, utan att kunna få tag i någon. Detta tillstånd tyckte jag redan räckt en lång tid, och, om någon skulle frågat mig, hur länge sedan det var som jag lämnade dig och min änglafrid, så skulle jag svarat: år hava förflutit sedan dess, ty så olik tyckte jag mig ha blivit, så förändrat var allt inom och utom mig på denna knappa vecka. Jag satt stilla i fönstret. Jag hade avtagit min svarta sidenklänning och hade endast en vit underklänning och en ljus halsduk. Figurerna i parken försvunno efter en liten stund, och jag satt ensam med alla mina, sig fram och åter korsande tankar, — då jag i en hast hör tysta och snabba steg utanför min dörr i korridoren och någon, som sakta och
53
