försiktigt tar i låset. Jag kunde icke andas av oro och räddhåga. Men nu går dörren upp. Och nu — ligger Otto vid mina fötter! Kära mormor, laga dig icke till att bliva ond, det lönar icke och behövs knappt, fastän jag ingalunda vill neka, att jag blev outsägligt glad, litet ond och rädd, men ändå mångfaldiga gånger mer glad, och körde ingalunda ut Otto. Jag var ju klädd. Det var ju icke så farligt och rysligt — tänkte jag — och dessutom, jag säger uppriktigt, att jag var för oskyldig, för oerfaren, att ens inse allt det opassande i detta. Instinktmässigt sköt jag dock Otto ifrån mig och sade, bannande:
— Otto, varföre gör du så här? Tänk, om tante, tänk om någon annan — — Du spelar dessutom endast komedi med mig eller med alla andra; gå bort, du får icke stanna här!
— Ottilia, — sade han och förde mig, motsträviga, från fönstret till den röda soffan — du får icke misstro mig! Bry dig inte om, huru saker ser ut! Här bor du, och här skall du bo — tillade han och tryckte mig mot sitt hjärta. Jag har mången gång — fortfor han — trott mig älska, men aldrig gjort det förrän nu. Men nu outsägligt!
O, min Gud, kära mormor, vad jag var salig! Glädjetårar, kärlekstårar flöto nedför mina kinder. Otto kysste bort dem alla, och en lång himmelsstund förgick, under vilken vi icke växlade ett ord. Minns du de stumma stunderna av din ungdoms rena, varma kärlek, minns du dem, du gamla, goda mormor, — då hade du en säker försmak av all den salighet, som kan finnas i en himmel, all den salighet, som nu, när du läser detta, kanske är din lyckliga Ottilias härliga lott.
Sedan började vi tala. Jag förebrådde honom hans dubbelhet. Jag frågade honom om hans resa, ändamålet därför, tiden, som han skulle vara borta, och mycket annat.
— Du lilla toka — svarade han blott — Kan du inte förstå, att man nödgas vara sådan bland andra människor? Annars skulle de ju få huvudet fullt av dumma gissningar, med vilka de skulle plåga dig och mig, värre än Job. Nej, hela världen
54
