Vi pratade sedan, mellan mången kyss, mången smekning, det medgiver jag, emedan det dock så var — om den föregående aftonen.
— Akta dig för överstinnan Pauline! sade Otto — Hon har redan tagit dig i aversion, ty du är vacker och tio år yngre än hon. Akta dig även för ”gamla fröken med Egiden”! Hon vore i stånd att sluka dig, för det hennes bleka Balder fick liv uti sig, när han såg på dig och talade med dig. Bry dig inte om den dumma, otäcka Emilia, utan gör som du gjorde: håll dig till den goda, älskvärda, över axeln sedda Melida! Det är den bästa kvinna, jag än råkat på min bana. Aldrig än såg jag henne avundsjuk eller intrigant eller hämndgirig eller något sådant, — och jag har dock prövat henne hårt — tillade han, likasom för sig själv.
— Och du talade dock nästan aldrig till henne, endast till överstinnan? anmärkte jag.
— C'est une autre affaire, mitt barn, sade Otto — Man gör mycket par dépit, lika mycket par politique, något par raisonnement, men litet nog par gout här i världen. Det får väl även du erfara, du oskyldiga, ömma, renhjärtade duva.
Jag var outsägligen glad över hans tankar om Melida.
— Ja väl! sade han — Håll utav henne, fråga henne till råds! Men — tillade han, nästan befallande — intet förtroende till henne! Intet ord om mig! Väl om allt annat, men icke om mig! Lova mig det på ditt samvete, ty sedan är du mycket för god att bryta ditt löfte!
Jag lovade genast.
— Tack, Ottilia! sade han — Ja, var stum för hela världen, vad mig angår! Annars få vi ångra vår obetänksamhet på tusen sätt, tro mig!
Jag hade redan ett par gånger påmint honom att gå, och, när jag slutligen fört honom till dörren, sade han:
— Farväl, Ottilia! Farväl, min söta, älskade flicka! Bliv mig trogen! Vem vet, ack, vem vet, vad som kan hända? En gång
56
