kanske — — men här dogo hans ord i en helt dränkande kyss — och snart var den stängda dörren, eller, som jag tyckte — en hel värld emellan Otto och mig.
Men jag var dock lycklig.
Man kunde nu gärna kastat mig i ett fängelse, omgivit mig med alla fasor i världen, och jag hade dock känt mig lycklig. På jorden hade jag ju i detta ögonblick blott ex önskan, den att vara älskad av honom, och det var jag, trodde jag. Jag var lycklig! Somnade, vaknade — och var lycklig!
Att Otto var rest, kvalde mig mindre, än man skulle kunna tro. När kärleken ligger i själen, i hjärtat, och icke blott i våra sinnen, är avståndet från den älskade en olycka, men som dock lätt nog kan bäras. Men, tvivlar man, fruktar man, är man icke fullt säker på honom, som man älskar, o, då är det ett kval utan like! Jag gjorde ingendera och var lycklig!
Jag föresatte mig nu att väl nyttja tiden av Ottos bortovaro. Kosta vad det ville, jag föresatte mig, att jag skulle vinna min tante. Hon var dock min älskade Ottos moder, och hennes kärlek mig oumbärlig. Ack, jag drömde om den tid, då hon skulle älska mig som sitt barn och lägga min hand i hans. Denna tanke gav mig mod och hopp att våga allt, försöka allt för att vinna henne och med våld draga till mig hennes tillgivenhet. Min onkel var jag säker på, jag lättrogna, jag dåraktiga.
Jag hade trott mig märka, att tante önskade, jag ville taga någon befattning med te- och kaffeservering, fast hon, lika litet i detta som i allt annat, uppriktigt och rakt fram sade mig sin önskan. Jag skyndade mig således ned om morgonen och tog mig självmanad detta lilla bestyr. Som jag visste, att tante och onkel icke skulle komma så tidigt in i frukostrummet, emedan de sällan drucko kaffe före klockan nio, gjorde jag en liten sväng nedåt parken, gick, suckande, den väg, där jag sett Otto försvinna om natten; men, när jag återvände, plockade jag hela förklädet fullt med små, vackra blommor,
57
