mer, om tante är så god och tillåter mig hädanefter presidera vid te- och kaffebordet.
— Allt för gärna, om det roar dig! — sade tante, och onkel gjorde många små artiga och fina komplimanger för mitt tillbud.
De talade sedan om Otto och hans resa, och jag steg upp från kaffebordet, för att dölja den livliga rodnad, som höljde mina kinder, var gång man blott flyktigt nämnde hans namn. De talade nu om, hur han längtade till W. (Alfreds föräldrars egendom), men detta halvhögt och i förblommerade uttryck. Jag hörde det väl, men brydde mig icke mycket därom. Den saken trodde jag mig veta bättre.
— Läste du i Lettres à Emilie, i går aftons? frågade mig tante, när onkel var utgången.
Jag rodnade förfärligt, ty nu stod det så bjärt för mig, i vilken annan bok jag läst föregående aftonen, och jag stammade ett knappt hörbart nej.
— Nå, nå! sade tante, skrattande — Det är väl icke så farligt, det kan du ju göra i förmiddag i stället; men kläd dig mycket tidigt, ty vi hava främmande till middagen, och tante Pauline kommer klockan 12 och har då troligen Emilie med sig.
Som tante gick in till sig, tyckte jag det vara så gott att först som sist efterkomma hennes begäran med att kläda mig, och sedan ämnade jag verkligen studera Lettres à Emilie. Jag ringde således på Marie. Hon kom upp. Länge vände och svängde hon sig så, att jag icke fick se henne riktigt; men, medan hon hjälpte mig med min klännings häktande på ryggen, ser jag i spegeln, att hon är blek och alldeles förgråten. Jag vänder mig hastigt om, ser på henne och frågar, utan all annan tanke än medlidande: Hur är det med dig, Marie? — Då började hon ånyo att gråta, men svarade icke dess mindre: Mycket bra! Jag frågade henne, jag bad henne tala om för mig, varföre hon grät, men allt förgäves; hon förblev därvid, att det
59
