med vilka jag, på vårt vanliga sätt, mormor lilla, utsirade kaffebordet. När detta lilla, kära, med tusen ljuva hågkomster blandade, göromål var färdigt, varav jag väntade mig så mycken fröjd, kom tante, allt i sin morgonlikkostym, stödd på onkels arm. Så snart hon fick ögonen på bordet, sade hon, hållande för näsan:
— För Guds skull, tag bort de välsignade, otäcka blommorna, annars får jag min migrän igen! God morgon Ottilia! Du, som varit inne här, har du sett, vem som kunnat vara så oförnuftig och lagt hit allt det skräpet?
Nedslagen, men ändå mer frimodigt än man skulle trott, svarade jag:
— Förlåt, min goda tante! det har just jag gjort. Men det skall väl aldrig hända mig mer.
— Nej, men se, huru smakfullt och gentilt de voro arrangerade! Se hit, Aline! sade onkel, under det jag och betjänten i största hast sopade blommorna i mitt förkläde.
— Allt för nätt; sade tanten — men bär dem långt bort och kasta ut dem och tag sedan ett annat förkläde, söta Ottilia, ty annars stryker jag med.
Jag blev så glad över denna vänliga, direkta tillsägelse, att jag i min ånger ville taga tantes hand och kyssa; men då ropade hon, görande ett stort bakskutt:
— Nej, för Guds skull, tag inte uti mig! Du luktar lavendel och jasmin och latyrus lång väg. Tag inte uti mig!
Nu ville jag gärna skrattat; men nu kom onkel mig till hjälp, sopade blommor och gjorde mig små skälmstycken, sättande mig små oskyldiga, luktlösa blommor i håret, i nacken, i klänningen, på ryggen o.s.v. När jag åter kom in med ombytt förkläde, drucko tante och onkel redan sitt kaffe, som jag ämnat servera dem, och tante anmärkte, att av ”allt detta” var kaffet kallt vordet. Jag tog mig då litet mod och sade:
— Ja, det var för dumt av mig; men det skall aldrig hända
