Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

buske och betade med lika iver krusbär. När hon fick se mig, gjorde hon en ond sväng på huvudet och vände sig in åt busken. Jag gick fram till henne, klappade henne på armen och sade vänligt:

Var icke ond på mig, kära Emilie! Jag tyckte du hade så orätt mot stackars Melida; men jag medgiver, att jag även själv hade ganska orätt, som ville upphäva mig till domare mellan eder och med häftighet och oartighet förebrådde dig ditt fel.

— Mitt fel! svarade hon — Melidas skall du väl säga?

— Du förstår mig inte. — genmälde jag och höjde av harm axlarna — Låt oss därföre icke vidare tala om den saken, utan låt den nu alldeles vara glömd och förlåt mig, om jag sagt något, som kunnat stöta dig!

— Ja, rätt gärna, svarade Emilie — med förbehåll, att du icke säger något till Melida om allt detta, och att du icke bryr dig om henne hädanefter.

Jag svarade henne, undvikande, att skvallra hade jag ännu aldrig gjort och visst icke ville börja nu, då jag just kände en livlig avsky därför. Emilie förstod icke det salt, som mot min vilja följde med mitt svar, och vi voro nu åter så kallade goda vänner och skulle börja tala om annat.

— Vad tycker du om din kusin, greve Otto? frågade Emilie en gång, med munnen full av krusbär.

— Aj, nu rispade jag mig på de stygga krusbärsbuskarna! svarade jag, och hon gjorde en annan fråga; men snart var hon åter på kapitlet om Otto och frågade nu, om jag visste, huruvida det var sant eller icke, att han skulle gifta sig.

— Nej, svarade jag, darrande och stammande — det vet jag icke! Men en oemotståndlig nyfikenhet bjöd mig att tillägga: Med vem skulle det vara?

— Kors, med fröken K., Baron Alfreds syster!

— Hurudan är hon?

— Åh, så där, mer ful än vacker, men mycket rik. Man har

63