Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

länge pratat om det, som om mycket annat, vilket heller icke är sant.

Ack, tänkte jag och drog andan så lätt — det vet jag bäst, att icke så är! — Men jag avbröt samtalet, ty nu hade jag icke mer någon nyfikenhet ens. Ottos kärlek, se där hela min värld! Och, som jag trodde mig äga den, kunde jag icke tänka mig något så oerhört som ett dylikt parti. Det är bara dumma rykten, sade jag för mig själv och var lyckligare än någonsin.

Till middagen kom ett stort sällskap; men jag brydde mig om ingen mer än Melida. Vid bordet var jag hennes granne, evad de unga herrarne pratade om bunte Reihe, och oaktat Emilies vinkande och blinkande från andra sidan bordet. Om jag bara hade fått tala om min Otto med Melida; men detta ämne undveko vi båda.

Det var icke endast vänskap, jag ägnade den goda, milda varelsen, det var en sorts dyrkan, ty jag kunde icke låta bli att se på henne, och, ju mer jag betraktade henne desto vackrare och behagligare blev hon i mina ögon. Jag kunde inte begripa, att icke alla funno henne vara en verklig skönhet.

— Vad du är söt, min goda Melida! Vad jag håller innerligen utav dig! sade jag allt emellanåt, när jag kände mig verkligen lycklig av hennes blotta närvaro. Hon smålog åt mina utrop, såg vänligt på mig, men tycktes mig på långt när icke vara så tacksam, som jag fordrade för all min oinskränkta tillgivenhet, icke heller besvara den med samma mynt. Detta verkligt plågade mig; men jag tillskrev det helt och hållet, att jag varken var så behaglig eller intagande som hon, att jag dessutom var så mycket yngre och mindre underhållande; men jag föresatte mig att göra allt, för att hon skulle älska mig och möta mig med samma känsla, som jag ägnade henne.


En kedja av dagar följde nu, som tämligen liknade varandra. Allt började nu antaga en viss form och bestämdhet. Min tante var ömsom vänlig, ömsom snäsig, allt som hon inbillade

64