Sida:Illusionerna 1965.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

att icke säga sin mening, när man oupphörligt satte mina små arbeten, på vilka jag hade kostat flit och omtanka, emedan det roade mig så mycket, — i bredd med Emilies självsvåldiga kråkfötter, varav aldrig mera dugde än det, som vår skickliga lärare stundom i vredesmod själv klatschade dit, eller ock det, som Melida och jag i största smyg hjälpte henne med ibland. För den hedersgubben Askergren spelade och räknade jag, tills jag misste andan och fick kramp i lillfingrarna. — Att jag blev, icke just dyrbart, men högst elegant och efter sista modet utstofferad, vad toaletten angick, därför skötte min tante med outtröttlig iver. Bevara oss väl, att hon skulle fört med sig något, levande eller dött, som såg vulgärt, provinsiellt, non comme il faut eller gammalmodigt ut! Ingångsspråket till alla hennes predikningar vat ton, takt, turnyr, och den, som dessa ägde av prima sort, — kunde gärna få hava en mängd andra fel och ändå alltid vara säker att stå i främsta ledet i salongerna. Att dessa oupphörligt upprepade maximer något beto sig in i mitt unga, livliga sinne, det nekar jag för ingen del, men dock icke alldeles så mycket som det syntes, ty för den otroliga hastighet, med vilken man påstod att jag gjorde framsteg i allt, vad den goda tonen fordrade, hade jag lika mycket min brinnande önskan att behaga tante, onkel, Melida och slutligen även den oupphörligt för mina tankar svävande Otto att tacka, som min egen smak, vilken var ganska frisinnad och självsvåldig och hade ofta rätt svårt att tvinga sig i alla etikettens och konvenansens former, varuti jag även ofta nog misslyckades, som du väl får se framdeles.

Än i större, än i mindre kretsar voro vi oupphörligt tillsammans med generalskan och hennes familj, vilken gemenligen av oss kallades Paulinerna. Tante Pauline var en fullkomlig barometer, vars stigande och fallande av godhet och välvilja för mig fullkomligt berodde av Emilies kapriser, avundsjuka och skvaller. Unga Pauline bemötte mig alltid kallt, ja, stundom ohövligt och stötande, vilket verkligen smärtade mig,

66