annat än vänskap och tillgivenhet. Men för månget gott råd, mången hjälp i nöden, när jag genom min oförsiktighet, obetänksamhet och okunnighet om världen höll på att råka illa ut, hade jag den ädla, goda ynglingen att tacka.
Tiden led allt längre och längre. Ingen Otto hördes utav, inte ett ord, inte en hälsning! Jag såg stundom, huru tante fick från honom långa brev, som alltid glädde henne; men aldrig än sade hon: Otto ber hälsa. — Jag vet nog, huru litet även detta varit; men det hade dock varit något. Nu hade jag blott mina minnen och min tro. Och, att de förra voro livliga och tusen gånger genomtänkta, och att den sednare var hög och oomkullkastlig, det kan du väl veta, kära Mormor, ty du minns väl, huru gärna man tror den man innerligen älskar, om alla upptänkliga dygder och framför allt om orubblig tillgivenhet, skulle än skenet vittna emot. O, jag var så säker om min Otto och räknade timmar och stunder till den dag, då jag av en händelse fått veta, att hans semestre var slut, och att han således skulle vara tillbaka. Imellertid skrattade och skämtade jag och såg troligen ut som den, vilken endast lever, endast tänker för ögonblicket; men i botten av hjärtat stod Ottos bild orubbad, och icke en sekund av dygnet, sovande eller vakande, gick förbi, som han icke påminde om sin närvaro.
Ännu var icke den så kallade danstiden börjad, och mitt hjärta kom alltid i kort galopp, när man talade om den första Amaranten, där det var beslutet och beramat, att jag skulle göra mitt inträde och första gången i min levnad bivista en verklig bal. Denna första sammankomst sköts upp, vecka från vecka, som man sade för att avvakta fru Staël, vars ankomst även väntades beständigt. Jag var outsägligen glad för detta uppskov, icke för att jag ej, huru darrande, längtade till den stora dagen, men emedan jag hade hopp, att Otto innandess skulle vara återkommen, vilket utgjorde en av mina barnsliga, men ivrigaste önskningar. Att av honom en gång bliva bortförd i alla valsens trollcirklar, det var något, för vilket din
75
