vilket det blandades, och att hennes förkärlek för den nya sekten vore lika tom som andras begabbande avsky, emedan ingendera vore byggd på någon kännedom av saken, utan den enas på en vilseförd egen inbildning, så väl som den andras, Fröken Nanny — sade han vidare — är i min tanka en gås med den vanliga förmågan att kackla; men under sitt dun gömmer hon ett avundsfullt, illparigt och småaktigt hjärta, och bakom sin näbb alldeles ingen hjärna, och nu tala vi aldrig mer om denna champion för den Nya skolan, för vilken Phosphoros visst skulle rodna både ut- och invärtes, om han någonsin räknat henne som en av sina pelare, Detta gäller väl även nästan om den arma Q. (magistern), ehuru det hos honom finns många gånger mera dumt än ont; — men — tillade Edward, litet svävande på målet — den, som så ömt och medlidsamt förband brännskadan på mina lyckliga händer, huru kan den vara så grym att strö salt och peppar över ett armt, sårat hjärta, som kanske lider tusen marter av denna hårda behandling?
— Ack, min bästa baron! — svarade jag, skrattande — Om jag skulle tro, att något voro i fara eller led av värk och sveda hos den stackars magistern, så är det visst inte hjärtat, utan hans arma förstånd eller, snarare sagt, hans svaga hjärna, ty ur denna, och visst icke ur hjärtat, pressar han all sin gallimatias. O, det smakar helt annorlunda, det som kommer ur hjärtat!
— Huru smakar det? frågade Edward sakta.
En hög rodnad blev hela mitt svar, och jag var rätt glad, att man nu sköt stolarna från bordet.
Från denna dag var jag säker, att vid alla tillfällen hava ett
stöd och en vän i den unga, ädla Edward H., fast han på intet
sätt betedde sig som en courtiseur, utan höll sig väl alltid i min
närhet, men aldrig så mycket att man på länge fick något att
prata därom, och aldrig med den enträgenhet som gör att man
ledsnar vid en mans hyllning, för vilken man dock icke känner
74
