mig, att om hon komme i för stod nöd, hon skulle få vända sig till mig. Jag förstod då alls inte, i vad för nöd hon kunde komma, annat än sjukdom, men lovade henne av hjärtat att göra allt det lilla jag förmådde för henne i en sådan händelse.
Mitt under allt detta snörpte jag jämt och beständigt, sent och bittida, på min balklädning. Tante ville, att jag skulle vara ytterst gentil, jag åter var mer liknöjd än man skulle kunna tro, och kanske har sällan nog någon fäst törnrosor på sin inträdesbalklädning med sorgligare hjärta än jag.
Denna dag, åt vilken jag så länge och så mycket hade glätt mig, men som nu var mig nästan vidrig att tänka på, inträffade äntligen. Jag föreföll mig själv som ett offer, när man utstyrde mig i frasande siden och däröver en florsklädning, som sin nedra kant bar en krans av fina, ljusröda törnrosor. En dylik fästes även över mina bruna lockar, och när jag var färdig sade den frun som tante skickat efter för att kläda mig. att ingen på hela balen var eller kunde vara så vacker som jag; men så sade hon säkert till var och en som hon klädde, eller huru? Tror du inte det, Mormor? Jag darrade förfärligt, både när vi stego uti och utur onkelns eleganta stadsekipage, och jag kunde aldrig sedan se den stora, ludna kusk-pälskragen, upplyst av de glindrande lantärnorna, utan att påminna mig denna första afton, då den, likasom så mycket annat nytt, föll mig i ögonen.
— Riv nu inte sönder din klädning! sade tante, när jag handlöst kastade mig ur vagnen utan att rätt veta vad jag gjorde. Men denna påminnelse var rätt god, ty annars hade jag säkert trampat sönder den i trappan; emedan jag verkligen inte hade mera sans kvar, än som nätt och jämnt gick åt för att kunna gå, följa efter tante hamn i häl och lyfta en smula på kappa och klädning, så att jag icke snupplade på båda delarna. Jag begriper ännu inte, vad jag egentligen var så rädd för, ty varföre jag var ledsen och nedslagen, det vet jag nog. Vi kommo något tidigt. Tante skulle tala med Ordens stor-
77
