mästare, greve D. I. G., och till min lycka upptäckte jag bland de damer, som redan voro ankomna, Melida och Emilie. De sutto i den sido-salongen, dit även vi, i anseende till min reception, fördes, och jag bad tante att få gå till dem, vilket jag även gjorde, skälvande av köld och räddhåga. Emilie började genast en odräglig, högt viskande mönstring med allt, vad jag hade på mig; men Melida, som såg att jag darrade och skiftade färg gång på gång sade sakta viskande till mig:
— Tag dig mod, Ottilia! Du har ju intet illa gjort? Varföre skall man darra och vara så ängslig, när man har ett rent, gott samvete? Tro mig, människorna förtjäna minsann inte, att man rädes och darrar för deras anblick. Huru skulle du stå för din Gud, när du så låter imponera på dig av dina likar? Se dig frimodigt omkring! Du har ju inte gjort någon av alla dessa varelser för när, och det är vida bättre att av övertygelse känna sig lugn i stora samkväm än av vana, ty i vanan är en viss förhärdelse, men inte i den känsla av eget värde, som jag vill du skall finna för att repa allt det mod du behöver.
Aldrig hade Melida talat så länge till mig, och aldrig hade ord gjort bättre verkan. Jag såg mig omkring, såg de andra unga flickor, dels tysta och rädda som jag, dels oskyldigt glada och muntra, dels självsvåldiga och högljudda, som med affekterat skratt och stora rörelser ville väcka människors uppmärksamhet på dem. Pauline satt ett stycke från oss och var nu som vanligt omgiven av de få unga karlar, som redan voro ankomna. Hon granskade mig från huvud till fötter utan att bry sig om att denna mönstring nästan sårade mig, och svarade flera unga karlar som frågade vem jag var, att det var ”en ung flicka från landet”.
— Vem skall föra in dig? Vem skall föra dig? Hör du Ottilia, vem skall föra in dig? Svara då! Vem skall föra in dig?
Så där hade Emilie ideligen viskat, knuffande mig med armen, under allt det Melida talade till mig. Jag hade väl hört Emilies fråga, men inte en minut tänkt därpå, förrän hon se-
78
