och anglaisen upptogo vars och ens uppmärksamhet, delade den sig sedan åt många andra föremål. Jag för min del måste tillstå, att räddhåga, fruktan att bete mig dumt, ängslan att, vart jag vände mig, ändå som nykommen hava nyfikna ögon riktade på mig, och för resten sorgen över alla mina, större och mindre, ramlade förhoppningar, vad Otto beträffade, gjorde mig mindre tillgänglig, än kanske de flesta andra, för det intryck som fru Staël och hennes familj gjorde på något var. Men jag såg och minns de andra människorna och deras uttryck. Under hela den långa anglaisen talade jag oavbrutet med min partner, och vid varje kors, som vi gjorde med någon bekant, bestods alltid en mer eller mindre anmärkningsvärd men komisk reflexion över aftonens stora under. Neddansandet av anglaisen hade varit roligt nog, ty jag skingrade så gärna min blyghet och mina mulna tankar med att tala vid den goda, älskvärda Edward H. Men nu kom den fasliga tiden, då man åter skulle arbeta sig upp igen, vilket alltid påminde mig om något stretande göromål, ty få stunder kunna väl vara tråkigare än då man sedan man väl gått backen utföre, trött och uppgiven skall vända om igen och åter knuffa sig upp till den lilla välsignade plats, där man började. Som Emilie var min vänstra granne och hon vid alla tillfällen hade högst parlanta armbågar, både när hon ville komma fram och när hon ville väcka någons uppmärksamhet, fick jag de ledsamma och beständiga påminnelserna att flytta mig upp och evigt upp. När vi nästan nått målet, och jag en lång stund stått med huvudet sänkt och med varje tanke långt ifrån allt vad som omgav mig, känner jag Emilies armbåge, vassare än någonsin, bifogad med det utropet:
— Se då upp, rakt framför dig! Där står ju en bekant, som länge velat hälsa på dig!
Men nu, kära mormor, fordra icke någon pensel som kan måla, utan tänk dig blott in i mitt hjärta, och du kan förstå, vad jag skulle känna, när bakom de dansande karlarne Ottos
84
