vudet och såg mig omkring. Men nu stannade vi framför ordföranden under hans baldakin; men nu gjorde herr greven och stormästaren de förfärliga frågorna; men nu begav det sig, att det var ganska bekvämt att recipieras på samma gång som fru Staël & comp. ty ingen människa hörde på oss andra, och Gud vet, om jag svarade eller icke; men det vet jag, att näst efter fru Staël skrev jag i den stora boken, och att, huru förvirrad jag än var, anmärkte jag dock, att hon icke anfört sin ålder, då jag åter stolt tecknade mina sjutton år, ehuru de ännu icke voro alldeles rundade.
I min förskräckelse hade jag mången gång fast tryckt min goda ledares hand, och han hade även ofta, genom detta lilla tecken av deltagande och tillgivenhet, ingivit mig mod. Nu kom då anglaisen! Jag dansade med min ledare, som sig borde; men bredvid oss dansade den yngsta baron Staël, och jag fick nu tillfälle att betrakta hans långa, visst icke obehagliga men besynnerligt tafatta person. Min klänning och mina stackars törnrosor svävade i tusen faror för honom, ty han dansade i hela sin krigiska rustning, vilken lär blivit färdig ungefär en halvtimma före balen, sades det. Anställd vid våra Svenska livregementets husarer, medförde han i anglaisen hela dess krigiska ståt — hästen oberäknad — och var utrustad, som ämnade han gå till storms mot fiendens leder, sedan hans trogna Rosinante genom en fientlig kula stupat under honom. Med mössan — under armen, med sabel, kartusch, sabeltaska och ovana att bära sporrar, rusade han fram i anglaisen, och vi damer voro räddare för honom än om en väderkvarn kommit lös och surrat omkring bland oss. Om jag ändå kunde göra hela denna afton livligt åskådlig för dig, om jag kunde måla denna blandning av nyfikenhet, förvåning, beundran, förtjusning, spe och löje, som denna utländska familj väckte hos olika individer, vilket gjorde att man glömde allt annat! Men, liksom med varje annat fenomen, ledsnade man efter en stund att kika därpå, och om de nykomna främlingarne under receptionen
83
