Sedan man då ändteligen gifwer wår wida bereste Ingvar et anständigt Rum uti Fäderneslandets Historia, yppas en annan Twist, om de Runstenar, som på åtskilliga Ställen i Riket finnas upreste til Åminnelse efter Folk, som med en Ingvar farit til Österländerna, och där blifwit döde, höra til denne Ingvar Widförlas, eller Ingvar Harra, d. ä. den äldres Tider? Et Swalg af något mer än 400 År åtskiljer desse Herrars och Konungars uti mycket lika Förehafwande och Död. Bägge foro med wäpnad Magt uti Öster: den förre, til Härnad: och den senare, i Afsigt at wärfwa sig et Rike: Bägge tilsatte ock Lifwet, hwardera sit uppå sin Färd: den äldre, wid sine östre Fienders första Anfall, och utan någon i gamla Historien omtald sit Fölges Manspillan: den yngre, wid Slutet af sina föresatta Resor, och efter flere Strider, hwaruti mycket hans Folk fallit, som ock igenom en oordentlig Lefnad ännu mera förminskats, samt ändteligen dragit sin oskyldige Herre och Konung med sig in uti de Dödas Rike.
Antalet af desse Stenar, som äro 11 eller 12 Stycken, samt til större Delen med Christna Korstekn märkte, och för öfrigt mycket likna hwarandre uti Språk och Ritning, tyckes wid Handen gifwa, at de icke blifwit upreste efter något litet Fältslag, hwaruti få Personer allenast omkommit, utan efter et större och längre Krigståg, som skickat flera Lif utur Wärlden, sedan Christna Läran här uti Landet fåt någon Stadga. Men jag wil hällre i detta Fall betjäna mig af andres Utlåtelser, än egna Ord; hälst denna Sak för snart 40 År sedan, och såleds förr än wåre Lärde set eller granskat Ingvar Widförlas Saga, af Swenska Wetenskaps Societeten i Upsala finnes wara uptagen, och så afgjord: at de Stenar, som andre[1] ment, kort efter Ingvar Östensons Död wara ristade, nödwändigt måste höra til någon senare Ingvars Tider, som härifrån blifwit utfärdad emot Estländarne, men warit olycklig, och med något sit Manskap gåt förlorad. Skälen, som til detta Omdöme anföras, äro ”1. at Swea Rike ännu uti Ingvar Harras Tid warit helt och hållet hedniskt, samt dyrkat sine 3 bekante Afgudar; hwaremot på desse Runstenar icke allenast det wanliga Christna Bönesätt GUD hiälpe Siälen, utan ock, på en utaf dem, de Christnas Namn tydligen förekommer: såsom de jämwäl framwisa sådana Kors, som man brukat, at sätta på de Stenar, hwilke höra til Christne Tider: 2. At Historierna gifwa wid Handen, det uti elfte och tolfte Århundradet, så wäl wåre Förfäder, som de Danske, haft täta och ifriga Wapneskiften med Esterne; hwarföre desse Stenar wäl då kunna wara uthuggne.” Icke långt efter detta Yttrande, utkom en mycket noga Afritning[2] på den Skrift, som ändå på samme Sten war behållen, hwilken förställer detta Ingvars Tåg med en Bön för alla Christnas Själar, tillika med denna Anmärkning: Månge Stenar tala om en Ingvar och hans olyckliga Färd emot Estländarne; men af denne Sten kan det tydlingen synas, at han warit Christen; Han bör därföre intet förblandas med Ingvar Östenson, Swea Konung, som Sturleson äfwen berättar, af Esterne hafwa lidit et stort Nederlag, (eller rättare, själf af dem blifwit ihjäl-
