Hoppa till innehållet

Sida:Ingwar Widtfarne.pdf/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
XLII
Företal.

denna Bremiska Kyrkohistoria, skal betekna K. Inge I, hwilken i Herw. S.[1], kallas Ingimundur, och såsom Inge, eller Yngve, med Ingvar, af själfwe denna Historias Uphofsman, Adam från Bremen[2], finnes wara förblandad. När detta anmärkes; så är det intet nödigt, för det en senare Tilläggning[3] tydligare kallar denne Prins, som af K. Emund i Swerje blifwit skickad til Scythien at intaga Länder, äfwen såsom dess Fader, för Emund, eller för det en annan Skribent[4] nämner honom Onund, at därföre neka Ingvars rätta Namn: hwars både Ursprung och Händelser nu til Öfwerflöd tyckas wara förswarade. Den Skilgaktighet i Förklaringen af detta Witnesbörd, som är imellan bägge de äldre Handskrifter af närwarande Saga, som jag nyttjat, utwiser nogsamt, huru litet Förtroende man, jämwäl ifrån äldre Tider tilbaka, här uti Norden kunnat hafwa til utländska Efterrättelser, när Frågan warit om wissa Namns Skrift och Uttal. Man behöfwer därföre icke göra sig Möda med Oriktigheters Förswar, eller at förklara dessa Witnesbörder om en och samma Sak, som af Owärdighet allenast blifwit olika, annorlunda, än de äldsta och bästa Underrättelser medgifwa. Jag förbigår sålunda senare Skribenters Gissningar, om en något senare Anund, som man härunder trodt wara beteknad, och håller för onödigt, at widare söka det, som wi redan funnit.

Sedan

    Rex Sveonum Anunder, cum sacrificium gentis statutum nollet dæmonibus offerre, depulsus a Regno, ibat gaudens a conspectu concilii, quoniam dignus habebatur pro nomine Jesu pati.

  1. Cap. 20: Ingimundur, son Steinkiels, er Suithiod tok til Kongs næst epter Hakon. Ingi var thar leingi Kongur etc.
  2. Ad. Brem. Hist. Eccl. Lib. 2. Cap. 15: Hacon (leg. Harald) iste crudelissimus, ex genere Ingvar (i. Ingvi, Gentis Ynglingicæ Statoris) primus inter Nordmannos Regnum arripuit, cum ante a Ducibus regerentur &c.
  3. Not. 78. ad Adam. in descr. Dan. Cap. 228: Cum rex Sveonum Emund filium suum Emundum in Scythiam ad dilatandum regnum suum misisset, ille navigio in terram pervenit fœminarum. Quæ mox venenum fontibus immiscentes, ipsum regem & exercitum eius tali modo peremerunt.
  4. Gesta Saxonum in Hist. Relat. de Ingv. multivago Cap. 14.