D. v. s. man föreställer sig terrängens ytformer belysta av parallella och lodrätt fallande ljusstrålar, och sålunda måste antalet strålar, som träffa en yta av angiven storlek, vara beroende på storleken av ytans lutningsvinkel. En plan yta skulle således bli vit, en lodrätt stupande svart, och mellan liggande vinklar framställas genom olika skiftningar, mörkare ju brantare det är. Av lutningsskalan på 1:100.000 kartan framgår de olika lutningarnas beteckning. Varje lutningsstreck är draget kortaste fallets linje, d. v. s. om man slår ut vatten på sluttningen, bör det i stort sett följa den riktning, lutningsstrecken hava.
Bergshöjder (d. v. s. varje höjning, där berget ligger i dagen) äro ritade enligt samma princip. Skillnaden är den, att bergssluttning utmärkes med horisontala, krusade skärningslinjer, följande bergets former. Att observera är dock, att dessa icke äro ekvidistanta, se nedan. Sålunda gäller även beträffande berg: ju svartare dess brantare.
Fjäll återgivas med s. k. horisontala skärningslinjer, vilka tänkas uppkomma, då vågräta plan skära markens förhöjningar på visst (15 m:s) inbördes avstånd. Höjdskillnaden mellan skärningslinjerna kallas ekvidistans. Sådana linjer kallas vanligen kurvor. Alla punkter på en dylik ligga sålunda lika högt.
I fjäll kan man sålunda genom att räkna antalet kurvor fastställa exakt, huru mycket högre en viss punkt ligger över en annan, och förutsatt att man vet denna senares höjd över havet (t. ex. höjdsiffror), kan man även få fram dess absoluta höjd. Å terräng, ritad enligt lutningsstrecksmetoden, får man däremot blott fram de relativa höjdförhållandena, d. v. s. man kan säga, att den sluttningen är brantare än den, att en viss höjd är högre än en annan; hur mycket kan man emellertid ej av kartan läsa sig till — och det saknar ju större praktisk betydelse.
En sak, som vid läsning av lutningsstreckskartor ibland kan vara svår att avgöra: ”åt vilket håll sluttar terrängen här egentligen.” Detta klarar man dock i regeln lätt, om man blott har för ögonen följande axiom: Ett varv, d. v. s. en sluttning, kan ej försvinna utan omsluter alltid en höjd. Föl-
