Hoppa till innehållet

Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

SYDIRLÄNDAREN:

Man förebrår oss att vi hysa ett oresonligt hat till Englands folk. Detta är sant i så måtto, att vi hata minnet av århundradens förtryck.

Kom ihåg att före år 1169, då Henrik II:s engelska och normandiska äventyrare beträdde Irlands jord, var Irland ett fritt land men England först en romersk, sedan en dansk och till sist en normandisk provins! Irland intog en erkänd kulturell rangplats, England hade en rå och obildad befolkning, sammanrafsad från alla Europas hörn.

Gå igenom Irlands historia från olycksåret 1169 till Nådens år 1921, då Irland efter outsägliga lidanden och uppoffringar lyckades tillkämpa sig sin solklara rätt att bliva erkänd såsom en nation! Ni skall där konstatera följande fakta:

  1. Henrik II grundade på Irlands jord en engelsk provins, the Pale, där Englands lagar tillämpades på inflyttade engelska undersåtar, under det att den bofasta irländska befolkningen saknade varje rättsskydd.
  2. Utanför the Pale tillätos engelska rovriddare att på egen risk slå under sig irländsk jord och skövla irländska hem.
  3. Under flera hundra år läto Englands konungar konfiskera irländska områden, vilka bortskänktes åt engelska undersåtar.
  4. För trehundra år sedan försiggick the Plantation of Ulster, en systematisk invasion, varvid en hel provins besattes av främmande undersåtar, tillhörande en främmande ras, bekännande en främmande religion.

94