»I jämförelse med Irland är England ett irreligiöst land», yttrade till mig en irländsk minister. »Det finnes få irländare som ej läsa sina morgon- och aftonböner.» Irländarens djupa, ofta fanatiska religiositet bekräftas av historiens vittnesbörd. I intet annat land har mera blod utgjutits i religionens namn.
Den irländska prästen åtnjuter ett anseende och utövar ett inflytande, varom vi knappast kunna göra oss en föreställning. Detta gäller kanske mest i avseende å lantprästerna, vilka ofta äro uppfödda bland den befolkning, vilkas själar de äro satta att frälsa. Father Tom känner från barndomen nästan varje familj i sin församling; han vet att Pat bör tagas med löften om himmelens fröjder och Mike med hot om helvetets fasor; han tolkar Skriftens ord i en överfylld kyrka inför andäktigt lyssnande åhörare, med innerlig övertygelse och på ett vältaligt språk. Han är församlingens allt i alla, rådgivare och skiljedomare i familjeangelägenheter, högsta instansen då det gäller att välja en läkare eller en advokat.
Under det senaste årtiondets blodiga fejder utövade prästerna ett inflytande som ej alltid stod i överensstämmelse med Guds femte bud. Från kyrkans högsta representanter utsändes visserligen officiella varningar och till och med bannlysningsbullor, men Father Tom hade svårt att dämpa sin fighting spirit; han viskade till Pat att himmelens fröjder väntade den som gav sitt liv för fosterlandets heliga sak, och till Mike att helvetets straff ofelbart skulle drabba envar som svek sin plikt.
Under en järnvägsresa hade jag mellan ett par
102
